ett hårt liv

En av mina bästa kompisars mamma har precis dött. Det tog inte ens en månad sen hon fick diagnosen. Man tycker att det är så jäkla synd om sig själv ibland med, men så händer nåt som man inte ens kan förstå. Vad säger man? Vad gör man? Är väl viktigt att bara finnas där om han behöver mig antar jag. Det är ett hårt liv.

Who am I?

...så försvann en del av mig själv. Synd. Jag gillade mig själv där ett tag. Bra självförtroende, en flickvän som man älskade över allt annat osv. Nu har min självbild, skulle man kunna säga blivit diffus och blek. Mitt ganska långa mörka hår och buskiga skägg byttes ut mot kort blont och välrakat. Jag känner inte igen mig själv längre, och gillade inte vad jag ser heller. Jag skiter i om folk tycker det ser bättre ut nu. Det var ändå så jag såg ut innan, när jag var som lyckligast och dit vill jag tillbaka. Istället för att ha försökt gå vidare med mig själv och försökt glömma, så känns det istället som att jag backat tillbaka flera år i mitt liv och tror att det senaste året bara var en vacker dröm som aldrig riktigt hänt.

Kan en komediserie ge tips om livet?

Frasier har börjat sändas igen från allra första början på kanal 5. I slutet på avsnittet får Frasier ett samtal till sin psykolog-radioshow som jag känner igen mig i och som det ligger mycket i.




Roz: -Dr Crane? Claire på linje fyra har problem
att komma över ett förhållande.

Frasier: -Hej, Claire. Jag lyssnar.

-Ja, jag är ett nervvrak!
För åtta månader sedan tog det slut med min pojkvän.
Jag kan bara inte komma över det.
Smärtan försvinner inte.
Det är som om jag sörjer eller någonting.


Frasier: -Claire, du är i sorg.
Men du sörjer inte förlusten av din pojkvän.
Du sörjer över hur du trodde att ditt liv skulle bli.
Släpp det.
Saker går inte alltid som man planerat.
Det är inte nödvändigtvis dåligt.
Saker har en förmåga att ordna sig ändå.